Det var ju inte min mening...

Ibland hamnar jag i tankar om hur hopplöst allt är. Eller vissa saker i alla fall. Saker jag inte har kontroll över.

Som att sannfinländarna vuxit och svenskan är hotad. Jag som nyss blivit "finlandssvensk" till pappers.

Som att alkoholism splittrar familjer och gör mänskor olyckliga.

Som att brustna hjärtan läker så långsamt.
Som att det inte känns som det gjorde en gång.

Måste ändra attityden. Men varför ska vi acceptera, när vi kan protestera?

"Ni (dagens unga) är modigare än vår generation... Vi vågade inte protestera, fastän det var orättvist och vi arbetade under dåliga förhållanden. Vi var rädda."

(Min frisör, kvinna 60år)