sen då det kommer.

Vill att sommaren ska börja, så jag får börja leva..

Detär en löjlig tanke, egentligen. Att tro att man SEN kan börja leva, bara nu sommaren börjar. Varför de flesta gör förberedelser för att leva imorgon istället för att leva idag kan ifrågasättas av samma orsak. Jag menar inte, att vi borde spendera alla våra resurser åt en enda stunds njutning (det är inte att leva i nuet, det är leva som om man dog imorgon), men hur kommer det sig att det finns något som att t.ex. sakta arbetar oss ihjäl under 10 av 12 månader för att kunna njuta ett par tills det på nytt börjar om?

Samma gäller diskussioner. Hur man så lätt halkar in på det som komma skall istället, för att fråga vad som händer precis nu, mellan oss. En sorts flykt, kanske.

Samma gäller dieter, hur mycket lättare är det inte att säga, jag börjar dieten imorgon än att börja när bakelsen är framför dig. Vi antar att det ska bli lättare, sen. Vi kan ändå ana vårt behov av njutning i nuet.

Det handlar om mänskans natur, att samtidigt sikta framåt och fantisera om kommande "bättre tider" (hoppet?). Kanske är det för de där riktigt riktigt fina stunderna händer oss så sällan eller så kan vi helt enkelt inte ta till oss dem när de sker, utan först efteråt.

Men man kan inte leva endast för de små stunderna, måste leva idag. Fast det regnar och sommaren känns...nåjaa, rätt nära.