flum.

Jag känner ett konstigt pirr i min mage. Något jag inte riktit kan sätta fingret på, men jag trivs med det.

Idag har jag gått upp klockan 6 för att jobba. Typ alla på jobbet är förkylda å de e trist, men för egen del är det en tröst att åtminstone mitt immunförsvar är i skick. Det blir så när man löper mycket har jag hört. Jag vill tro så, iaf.

Man kan inte bära andras bördor på sina axlar, även om det händer lätt. När medkänslan går över i eget illamående när lasset blir för stort att bära. I slutändan kan det bästa man kan göra för andra att ta hand om sig själv, för att inte låta "smittan" gå vidare. En del kanske säger att man inte kan påverka ens känslor, att man inte kan sluta må dåligt i en dåligt mående omgivning. Men jag tror man kan, iaf till någon del, för man kan välja attityd. Man kan välja att hoppas.