Det har gjort mig gott med 3 veckor i österbotten, tror jag. Jag orkar betydligt bättre umgås med min familj än i början av lovet, t.ex. suckar jag inte längre högljutt varje gång jag måste spendera mer än en halvtimme med någon. Rastlösheten, oron och de små ångestmolnen som fluffar upp sig vid läggdags börjar minska. Samtidigt fluffar de upp sig när jag känner oro för det kommande året för att allt känns så fruktansvärt ovisst. Nu kanske de låter som jag går igenom någon existentiell ångest, när det i själva fattat handlar om att jag är lite oroad över vad jag ska lägga min tid på 2012 i avsaknaden på konkreta uppgifter eller mål. De obligatoriska kurserna är över; sommarplanerna är inte ditskrivna; jag är inte längre styrelsemedlem och mina träningsplaner fattar mål och form.
Jag har tidigare pratat om att göra 2012 till kroppsliga hälsans år. Jag funderar om jag borde testa på att pröva någon hälsosam vegankost eller vad som nu är pop. Undrar om mänskor håller på med dieter för att de saknar andra konkreta livssmål och att gå ner 15kg är ett konkret mål? Jag känner iaf mänskor som säger att de ska ta tag i sitt liv bara de slutar ner, går ner till normalvikt eller hittar en man att leva med. Så vill inte jag leva.
Jag vill leva nu. Men jag kämpar ibland, för ibland vet jag inte riktit hur. Kanske de var en gnutta existentiell ångest i detta inlägg ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar