ensam och inte alls ensam

Jag har haft en tyst tid som bloggare. Inte velat öppna munnen offentligt, om man nu ska kalla det här offentligt. Privat är det ju inte i alla fall. Men kanske det finns ett behov nu när jag mer eller mindre varit för mig själv i Åbo denna vecka att få skriva ner något för någon att läsa. Någon utanför mina trygga 49 kvadrat.

Jag har märkt att det är hälsosamt att bo själv ibland. Jag undviker skriva ensam, för det har blivit ett så negativt laddat ord i dagens samhälle. Är man ensam är det ju helt enkelt synd om en. Men jag känner mig inte ensam för det mesta, även om jag inte möter andra än mig själv på en dag. För ett möte med sig själv kan man inte undvika när man håller sig i sitt egna sällskap utan någon särskild uppgift att utföra. Lyckligtvis tycker jag oftast om dessa möten med mig själv- även om jag tråkar ut mig, behöver en tv för att hålla mig underhållad eller hålla på med någon aktivitet stundvis. Andra stunder kan jag bara sitta i mitt eget sällskap och fundera och det fungerar ganska bra också.

Jag tror orsaken till att ordet ensam fått en så negativ klang är att många idag är rädda för att möta sig själv. När vi umgås med andra, behöver jag inte fråga mig hur jag mår och svaret behöver inte vara sanningsenligt. Jag hör ofta folk klaga på att "ingen vill ändå veta hur jag verkligen mår, så jag säger bara bra för det mesta". Kanske är detta svar egentligen ganska automatiskt, för att vi inte riktigt själva vet hur vi mår, för att vi inte frågat oss själva.

Människor som är stressade klagar på att de inte ens hinner tänka på hur de mår, men de tolkar sina adrenalinkickar som något positivt först och sen negativt tills man inte längre kan stoppa sig själv, än mindre bara vara och göra ingenting med sig själv. En sak som slog mig var att vi idag har mer tid än någonsin med tanke på att vi slipper snabbt från punkt A till punkt B än någonsin förr, vi når information snabbare än vi någonsin kommer ha behov av, vi gör mer under en dag än vi någonsin gjort förut. Så varför klagar vi på dygnets få timmar, när vi borde klaga på vårt sätt att få allt in i dem.

Nu menar jag inte att vi behöver sitta dag ut och dag in i en självfokus, livet fungerar ju inte så. Dessutom handlar det inte om självfokus, det kanske mer handlar om en stund när man får samla sina tankar och känslor i just denna stund. Men jag tror att orsaken till att meditation och bön fungerar i studier som en "lyckobringare" och som något vi behöver för att må bra just för att det är en möjlighet att blicka inåt, istället på det eviga flöde av information som sker utanför oss. Meditationen kan utföras under en löptur, en promenad, så länge dessa aktiviteter inte stör en.