Skulle du kalla dig själv en avund person? Jag hade tänkt skriva avundsjuk, men enligt wikipedia är denna "sjuka" verkligen en sjuklig avund, dvs. något plågande och kroniskt. Så jag utgår istället från avund och frågar hur lätt du blir avund, dvs. hur ofta känner du en känsla av avund när du saknar en annan person har en egenskap, prestation eller sak som du önskar att du hade eller den andra inte hade?
Intressant med känslan är nämligen att ju mer vi identifierar oss med personen som har något vi inte har, desto intensivare blir känslan. Därför finns det just ofta avund mellan syskon, grannar eller arbetskamrater t.ex. Identifikation gör att man frågar sig vad har hon som jag inte har, eller varför får hon när jag blir utan?
Jag kände ett styng av avund en dag denna vecka. Jag kan inte minnas när det hänt mig sist, så jag upplevde känslan som ytterst obehaglig. Jag bråttades med frågan "varför hon och inte jag", för enligt mig var våra egenskaper likvärda i fråga om det som gav henne det jag också ville ha. Sedan kom tanken på att kanske vi inte är likställda och jag ville hitta orsaken. Det ledde till en självkritisk attityd där jag grävde i alla egenskaper som gjorde henne till ett bättre val än mig. Jag tyckte till och med lite illa om henne och undrade om hon inte skapat sig denna fördel på ett "omoraliskt sätt".
Slutligen insåg jag hur löjligt det var; vi har ju så många kvalitéer båda två som gör oss till bra val, men hon kanske lämpade sig slutligen bättre utifrån ett eller så det av slump hon fick det och inte jag osv. Dessutom insåg jag att det att hon fick och inte jag inte borde vara bort från mig och att det verkligen inte är berättigat att tycka illa om en annan för att hon har haft turen att få något så fint, även om jag inte fick det denna gång. Och det kanske löjligaste med hela saken var att jag inte ville ha det hon fick, utan bara att bli erbjuden det. Löjligt. Men ändå är känslan verklig innan man kämpat bort den.
Livet är orättvist. Och om vi inte inser det blir det ännu mer jobbigt.
Ger inga konkreta exempel, men visst. Ibland. Avund är i sig inte alls något negativt, tycker jag. En bra väckarklocka till att göra just som du gjorde. Att se på händelser och saker utifrån. Sakligt och så objektivt som möjligt. Alla känslor eller känsloyttringar som leder till ett sådant tankesätt är positiva, tycker jag. Om man däremot inte har kapacitet att ta sig ur avunden, är den ju förstås inget annat än begränsande.
SvaraRaderaFin inställning du har! Min omedelbara reaktion vid sådana tillfällen är nämligen att jag känner mig dålig för att jag ens får känslan, men din attityd låter mycket mer hälsosam. Kanske är det pga att det tionde budordet (Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom.) etsat sig fast någonstans i det omedvetna sedan jag lärde dem i lågstadiet, vem vet... :D
SvaraRadera