Det är så mycket vi tar för givet. Så mycket vi antar att kommer finnas för oss även i morgon, i övermorgon och för den närmaste framtiden och även längre fram. Förrän de sedan, bit för bit tas ifrån oss, tills vi sist inte har mycket kvar. Det är i alla fall så jag sett på åldringarna jag skött de senaste somrarna, som inte ens har minnena kvar. De har inte hälsan, arbetet, hobbyerna eller vännerna kvar. Barnen har de kvar, om de skaffat sådana.
Ska vi leva måste vi också förändras och acceptera förändringar. Alla vet vad som händer åt den som håller fast för hårt vid något. Som med kärleken dör den eller så lider omgivningen eller så blir man helt enkelt låst som människa. Man kan inte lösa vardagens svårigheter flexibelt längre, utan fastnar i trygghetsmönster, i att det alltid har gjorts så här så därför ska vi göra så här även i dag och imorgon och i övermorgon. Man är så rädd för vad en förändring kan leda till att man inte vågar leva.
Jag har två förändringar att ta till mig. Den ena är abstrakt och den andra konkret. Det ena gäller min odödlighet och den andra min näras flytt. Jag vet att varkendera är ett hot för mig och därför kan jag acceptera dem utan att bli hysterisk eller klamra mig fast. Jag vet att såväl hälsa som kärlek är gåvor och kan därför inte presteras, de är gåvor, alltså kommer inte mina prestationer förändra dem. Jag kan bara göra det bästa av situationen. Det är inte hur man har det utan hur man tar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar