fredagskänslor å katastroftankar

"Städa städa varje freda gör varenda tant..å vår lilla lilla heidi hon gör likadant"

Har fredagskänslor och är på rätt bra humör. Har gjort en superstädning av hela lägenheten så nu är de renare än på länge. I ugnen rostar jag rödbetor och andra grönsaker som ska ätas med getost. Med gradun går de si som så, men jag har accepterat det. Det ska vara så ibland. Nånstans i hesa har jag två stycken vänner som har kommit hit, som jag är glad över att få träffa idag.

Fick dock ett mail idag som gjorde mig lite osäker. Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för situationer som jag egentligen är väldigt obekväm med. Rädd för rent av. Kanske för att jag vill utmana mig själv, försöker den sunda heidi i mig säga. Kanske för att jag vill möta min rädsla, exponeras för den tills jag inte längre är rädd. Kanske för att jag är en omedveten masochist? Njaa, knappast.

 Jag känner mig delvis också tvungen. För att ingen annan gör det och för att det behövs. Kanske för att jag lovat. Jag vet inte riktigt. Klart är i alla fall att vi alla hamnar ut för såna situationer ibland, men jag undrar om jag egentligen valt det. I dessa situationer hjälper inget annat än att sätta ord på sina "katastroftankar", dvs. vad är det absolut värsta som kan hända. I mitt fall: bli utskrattad, bli dumförklarad, bli förlöjligad. Inte särskilt realistiska, men möjliga. Det jag behöver i den här stunden är att förstå att allt inte handlar om mig utan om något större å viktigare. Å att där kanske det behövs att riskera en förlöjligad heidi för att förändra något.