när träden avlövas

Solen lyser på utsidan och jag erkänner som så många andra att augusti är den vackraste tiden på året. Älskar augusti. För andra innebär augusti slutet på sommaren, för mig är augusti en början. Augusti innebär början på nya drömmar, chanser och planer. Nya kurser när det gäller studier. Nya vänner av nya studerande. 

Samtidigt finns ett vemod över att ännu en sommar är förbi. Var jag tillräckligt aktiv, tillräckligt mycket i solen, tillräckligt social? Fick jag se allt jag ville se, göra allt jag ville göra? Njöt jag tillräckligt, hade jag tillräckligt kul? Var jag tillräckligt ung?

Jag tycker om när färgen på träden ändras. När kvällarna blir mörkare. Det påminner oss den förvandling vi själv får lov till. När träden avlövas påminns jag om att jag inte behöver fejka ett smile, försöka vara mer intressant än jag är, vara någon annan än jag är, catcha bruna för att gömma min egen blekhet. Jag gör det sällan medvetet, men omedvetet antagligen. Det är ok med mörka dagar lika väl som det är ok med att det blir mörkare om kvällarna i augusti. Det mörka har sitt ljus, under vilkas sken jag myser och läser en bok på de härligt mörka kvällarna. Äntligen får jag njuta av den värme som soppor och varma drycker ger en frusen mänska. Låta mina kalla fötter värmas av en mänska som är god nog att värma dem på sin egen värmes bekostnad.