Hopp.
Hopp hopp eli hopp.
Jag vet inte riktigt vad jag ska börja med, men ja, jag börjar där dagen började.
Jag var ut å sprang. Där började min dag. Sen vända jag om när det blev tråkigt och tungt.
Å hemresan gick så lätt.
Sen kom jag till rummet fyllt med härliga blivande psykologer. Jag uppfylls ganska ofta
av ett lyckorus och en känsla av att vara priviligierad när jag får studera med alla dessa
underbara, varma, galet fina mänskor. Å det känns väldigt skönt att få börja dagen med
att skratta där och få ta en runda där vi diskuterar hur vi känner oss idag och jag inser
att jag svarat hundra procent ärligt och från hjärtat och känner ingen rädsla för att säga
att jag känner mig otillräcklig, har svårt att säga nej och ibland gör fel. Vilken lycka!
Sen går vi genom våra sår. Det hör till våra studier. Vi lär oss tekniker hur vi ska reglera
känslor när smärtsamma minnen tas upp i samtal med medmänskor. Jag berättar om den
där gången det tog sjukt och hur arg jag blev och hur sårbar jag är och jag hör att jag
blir förstådd och jag inser hur smärtan trots allt kunnat bli något fint. Smärtan har lärt
mig något om livet, som gör mig mer beredd och förstår vad jag värderar, även om den
också kostat mig mycket.
Sen går jag hem snabbt, skyndar mig snabbt för att träffa min syster. Inser hur bra vi
har det tillsammans, inser hur nära vi kommit när vi bott i samma stad. Inser hur
mycket jag behövt bara inte göra något, som att gå runt i butiker utan att köpa något.
HOPP.
Hopp.
Det finns det, så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar