Sedan jag kom hem har jag sysselsatt mig med att vara social tjugofyra sju. Det är roligt, men också tungt. Jag känner behovet av att kura ihop mig och vara osocial. Trots allt tillhör jag nog ändå mer gruppen introverta; jag samlar energi när jag är för mig själv. De sociala intrycken och diskussionerna ger mig huvudbry. En enda diskussion, ibland en enda mening, ett enda ordval, kan finnas i mina tankar i flera dagar. Jag funderar, analyserar, förundras. Jag förstår varför jag ibland hellre observerar än deltar aktivt själv.
Jag läser meningen "Att vara psykolog på fritiden är något som vi psykologer i allmänhet undviker, även om det är många som ställer frågor och vill ha lite snabb rådgivning." Jag funderar var mina gränser går för att vara psykolog på fritiden och att bara vara jag. Ibland vet jag inte skillnaden, ibland märker jag att slukats in. Jag tror det är det som håller på att hända nu, efter en tung höst då jag varit så inne i psykologrollen så länge, jag har fastnat här. Å jag märker hur det är svårt att riktigt ärligt fråga mig själv hur jag, bakom rollen, mår, allra längst inne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar