det halvt okända

Tredje dagen i Vasa och det lugna, stressfria livet fortsätter. Jag märker dock att det är något i att vara bort hemifrån, att på riktigt stanna upp och lyssna inåt, som får mig att känna rätt starkt vemod.

 Jag går in i akademin i Vasa och känner sorg över att jag snart inte är studerande längre. Jag träffar en vän och känner mig ledsen över vi inte ses så ofta som förut och att vi inte är lika unga som vi en gång var. Jag jobbar mina sista dagar på ett jobb som jag tidvis upplevt ångestfyllt, men känner ändå hur svårt jag har att släppa det och de mänskor som jag jobbat med. Jag frågar mig varför man måste bli gammal och hur mycket och många man måste säga farväl till under en livstid.

När jag löper efter halvt okända, mörka gatubelysta stigar märker jag hur på något sätt beskriver hur jag känner mig just nu. På väg framåt, men mot ett halvt okänt, framtid med en förhoppning om att det tar mig fram någonstans, där jag kan känna att här hör jag hemma i den jag är, i det jag gör och med de mänskor jag är. Jag är inte beredd att släppa allt jag byggt upp hittills, inte beredd att lämna vem jag varit. Men jag är beredd att ta steget ut i det halvt okända, tror jag.