Så sitter man på tåget till Åbo från Tammerfors. Hem. Å det känns som jag varit borta mycket längre än en vecka. Snön är förstås borta, men det är något annat också. Något har förändrats utan att jag helt kan sätta fingret på det.
Semestern har tjänat sitt syfte. Semestern har fungerat som en tid när jag inte behöver tänka eller planera min sista tid som verkligt studerande. Studerande i den bemärkelse som jag upplevt det; med boende i närheten av akademin, tillsammans mest kämppis, med sporadiska studentaktiviteter å billiga lunchträffar vid kårrestaurangerna. Nu slår insikten om den tidens slut mig hårt i käften. Slaget känns vemodigt, smärtsamt å inte långt ifrån nostalgiskt trots att tiden inte ännu är över...
Tänk att det ska vara så svårt att släppa taget om något som varit å bara blicka framåt. Men när jag hör föräldrar, gamla lärare å andra berätta om sin studietid med en drömmande blick, som om de pratade om den bästa tiden i deras liv, så förstår jag att det nog är något alldeles speciellt med denna tid. Å jag tror att jag kommer att vara precis likadan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar