Åbo by morning

Åbo efter en tuff natt. Efter stand-up med alfred backa, ett snabbt svept vinglas och en sen middag på indigo lade jag mig ner för att sova vid midnatt. Efter 1,5h sömn var det dags att ta bussen till långnäs, sedan i en kylig, högljudd q-hytt för ett par timmars sömn. Så ni får ursäkta det filosofiska flummeriet, som sagt, 4h sömn. 

Väl framme i åbo känns allt ändå rätt lätt. Självklart. Jag hälsas av ett gäng (kring100 totalt) soldater, de har tydligen nån militärbåtsträff här i helg.. 

Jag går efter ån totalt i nuet. Möter löpare efter ån och det känns halvt surrealistiskt att jag en gång varit en av dem. När blev jag utanför? 

Morgonsolen gör att mina ögon börjar rinna och sätter sitt sken över stan på ett sätt så att jag efter en stund inte kan avgöra om jag gråter solskenstårar eller känslomässiga. Jag har så lätt att bli sentimental att jag blir less mig själv, ändå kan jag inte trycka bort det vemod jag känner blandat med glada minnen. 

Klockan närmar sig 9, men jag hinner ta ett varv via torget där folk redan pratar högljutt, frukten säljs till ivriga köpare och en del tar en latte på utomhusserveringen. Jag går in i matbutiken vi brukade handla i, ser lägenheter vi bebott. Den märkliga känslan när staden som en gång var vår glidit i väg ur händerna. 

En gång hade jag lägenhet, fritid, arbete, vänner, studier, föreningsliv, församling ...här. Å nu finns väldigt lite spår av det kvar. Ändå finns staden kvar, oförändrad så gott som. 

Jag tar en frukost på Stockmann, så anonymt som möjligt. Får gröt som min mage av okänd orsak längtar till. Äter mig mätt, läser tidning och känner mig vuxet ensam på ett helt nytt sätt. Men det känns ok, sorgligt, men ok. Vi måste alla lära oss att förhålla oss till avsked och ensamhet med mognad och kärlek, omsluta det och gå vidare med dem vid vår sida. Bejaka ensamheten, lära oss att trivas med den. Å inse att det är ensamhet som för oss närmare andra mänskor, bara för att vi delar den.