Bara människa

Det här med att bara vara människa är nåt jag funderat på under min praktik. Det är så lätt att peka finger på vad andra kunde gjort bättre, men ännu lättare att känna dåligt samvete blandat med skam för att inte själv veta bättre, kunna bättre, våga mer. 

Jag får påminna mig själv så gott som dagligen, att den humanitet jag vill förmedla och ge över till de människor jag möter i mitt arbete är något jag även själv behöver ge mig själv. Lära mig att jag är människa, som inte vet allt, kan allt, gör allt. Som inte gör hemläxan, trots att jag borde. Som inte vågar ta risken, för att mina fördomar och rädslor hindrarmig Som inte kan uttrycka mig för att alla ska förstå mig, för att mina färdigheter inte alltid räcker till. Som inte alltid utvecklas, för tryggheten i var jag är just nu. 

Att öva mänsklighet är ändå nåt jag försöker, så ofta jag kan. T.ex. genom att inte använda dömande ord om mig själv eller andra. Eller genom att be om hjälp. Genom att ha tålamod. Genom att ta små risker, där även jag tillåter mig möjligheten att falla. Genom att validera mina känslor, genom att sätta ord på dem, erkänna dem, vara i dem. Genom att dag för dag påminna mig att mitt värde är oberoende mina prestationer. Även om hela världen säger något annat.