Jag lever än

Mellan klockan 14:30 igår och klockan 9:30 nästa morgon satt jag på en liten palle och gjorde mina sista ändringar på gradun. Under 19h steg jag alltså inte upp en enda gång, drack inte en enda droppe vatten eller kaffe, å gick inte på toaletten en enda gång heller för den delen. Jag helt enkelt bara satt där, fokuserad, läste och granskade kritiskt. Till slut var jag närmare nöjd än jag varit förut.

Jag känner ingen stolthet för att ha utsatt mig för något sånt å skulle inte rekommendera, men det var nödvändigt utifrån de krav jag ställer på mig. Det som egentligen låter galet i mina öron, att hållas vaken om nätterna och jobba, känna varken trötthet eller hunger, bara jobba som en tok, har varit vardagsmat den senaste tiden. Skulle det här hålla på länge skulle jag sannolikt också bli galen, utbränd eller få panikångest. Men under det senaste dagarna, när jag ändå upplevt att jag inte kan kämpa emot stressen i kroppen, har det bästa ändå varit att acceptera stressen för vad den är å följa med.

Att vara stressad en kort tid är ok, så länge man får återhämta sig sedan. Jag vet att så fort jag får ännu en grön signal, behöver jag aldrig mer tänka på min gradu. Sedan ska jag bygga upp det som jag förlorat av stressen: ett inre lugn, en kropp i balans, tid för att inte göra något.

Jag funderar lite på att byta miljö några dagar för att kunna göra det, men har inte riktigt bestämt hur. Kanske det ändå räcker att min vardag ändras och att jag äntligen får sova ut.