Att välja hoppet

Jag kan sakna den ibland. Den tid när jag inte behövde möta verkligheten varje dag lika krasst som den ter sig ur de deprimerades ögon. Den tid när ångesten endast var min och inte den andres å på så vis mer kontrollerbar för mig. Den tiden när varannan jag mötte inte var i en svår kris. Den tid när jag var den enda jag behövde se efter.

Att inse saknaden av denna tid får mig att förstå att livet inte är så krasst som den ter sig ur den deprimerades ögon, det är bara jag som får förståelse för den. Att jag känner den andres ångest ger information om dess art, vilket möjliggör att de rätta verktygen fås för att ta kontroll över ångesten. Att kunna möta någon i kris betyder att personen inte går igenom den ensam, vilket är kanske det viktigaste för en person i kris. Att jag en gång var den enda jag behövde se efter påminner mig om att jag fortfarande behöver sätta mitt välmående först för att kunna hjälpa andra. 

Jag måste välja perspektiv varje dag. Att fastna i det hopplösa eller i det hoppfulla. Jag väljer det senare. På nytt och på nytt.