Låt mig ge några exempel.
Arbetsföra personer som tycker utbrända är svaga för att de inte klarar av samma arbetsmängd som andra, utan att beakta att vi alla har olika kapacitet, stresstålighet och livssituation. Mammorna som tycker gravida kvinnor överdriver sin smärta, för att de själv hade en lätt graviditet eller har glömt hur det kändes. Samhälleliga antaganden som gör att pappor inte ges samma möjligheter att träffa sin barn som mammorna vid en separation. Politiker som inte beaktar det själsliga smärta som en person från ett krigshärjat land bär med sig utan fortsätter att traumatisera en folkgrupp genom att hota att skicka hem dem eller att säga att de inte är välkomna och en börda. Lagar som förväntar alla att jobba lika länge, även om vissa mår extremt dåligt av det av olika skäl. Lärarna som tycker skolbarnet är lat och olydigt när den inte gjort hemläxan, utan att beakta att den inte får alls stöd hemifrån och kanske inte har ännu utvecklat egen kapacitet till det. Den fattige som tror den rike har inget att klaga på, den rike som antar att den fattige valt eller förtjänar sin fattigdom.
Vem har gått i den andres skor? Vem vet vad personen bär på? Vem kan säga att din smärta är som min smärta?
Ofta börjar misstaget redan med att se andra som kategoriserade grupper istället för individer, människor med unika historier och orättvist fördelade förmågor och sårbarheter som gör det förståeligt att vi hamnat dit vi är. Folk är rädda för att om vi erkänner den andras livshistoria och smärta så fråntar vi deras personliga ansvar, vi gör dem till hopplösa offer av sina omständigheter. Men i såfall vore vi alla hopplösa och all förändring omöjlig.
Med empati ökar vi den andras ansvar och förändringsvilja, vi minskar den inte. Ja, vårt största problem idag är utan tvekan bristen på empati.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar