Aldrig lätt att lämna en stad

Det tar en stund för mig att fastna för ställen. Jag blir sällan hopplöst förälskad vid första ögonkastet, jag behöver få lära känna staden på djupet förrän jag är där. Jag behöver få leva vardagen, hitta de där stigarna som jag tror få har upptäckt, välja mitt favoritcafe och hitta en låt som beskriver stadens puls. Där någonstans börjar jag fastna.

Jag som nyss skrev om att lämna Åbo skriver nu snart om att lämna Mariehamn. Denna gång skriver om det ändå med mycket mindre sorg än senast, hela Åboflytten bröt upp allt för många viktiga band. Den här gången känns det lättare. Rent emotionellt. 

På det praktiska är det dock något mer krävande. Inte nog med själva det konkreta med flytten, vi ska även fixa pass, medborgarskap å personnummer, svenska telefonnummer, för att inte nämna allt jag behöver för min anställning. Men energi finns för det här är ju något roligt!! :) 

På tal om roligt, ikväll firade vi min anställning i sällskap med mina fina kollegor Helena å Alexandra med ett restaurangbesök. Alla orsaker att fira lite är bra ;)

Kom förresten att tänka på när jag var 19 år och skulle flytta till Åbo. Jag minns snuttar av bilresan och när vi stannade i Parkano och jag köpte en nyckelring som jag sen bar med mig under alla Åbo-åren. Men mest minns jag den enorma ensamhet och litenhet jag kände när jag blev kvar i lägenheten och familjen körde iväg. Jag vet inte hur jag klarade den dagen, men jag minns att jag for på länk och väntade bara på att den jobbiga dagen skulle ta slut. Å det gjorde den.