Fastän konceptet i sig känns galet, är det onekligen något i det som får mig att tänka om det nu är så mycket sämre än andra sätt att träffa en partner? Har inte studierna just visat att i arrangerade äktenskap växer kärleken alltmer medan den tenderar minska i äktenskap som bygger på attraktion?
Alltid när jag hör något om arrangerade äktenskap tänker jag på den indiska kvinnan som jag mötte på flyget till Mumbai. Hon återvände nu hem efter några år i USA, där hon varit gift med en man genom det hon kallade "love-marriage", dvs icke-arrangerade äktenskap. Hon berättade att hon numera var skild och hur svårt det hela hade varit, samt att hon nu bara ville återvända hem och få sitt nästa äktenskap arrangerat av sin familj.
Man skulle ju då kunna förstå att folk som skilt sig känner negativt för "love marriages", men vad jag inte väntade mig var att min värdfamilj, där makarna ingått ett love marriage för 25år sen egentligen tyckte arrangerade äktenskap var bättre!
Man kan väl då teoretisera så här: 1. Äktenskap som börjar med attraktion säger ju inget om det som egentligen spelar någon roll om man ska leva ett liv tillsammans: ens värdegrund. Arrangerade äktenskap ska i bästa fall bygga på den.
2. Arrangerade äktenskap utgår från antagandet att kärleken ska växa, medan kärlek som bygger på förälskelse riskeras att gå på grund när förälskelsen avtar.
3. Om ett äktenskap överhuvudtaget ska fungera i längden så kan det inte styras av enbart känslor, utan än mer av ens vilja att kämpa för det. När vi möter på motgångar vill antagligen hela vårt väsen fly eller fäkta, och om vi då bara lyssnar på våra känslor i stunden finns det risk att förhållandet inte håller.
Det sagt tror jag säkert det finns många nackdelar med arrangerade äktenskap, å jag skulle då aldrig göra nåt liknande själv, men jag tror ändå vi behöver ifrågasätta ifall frihet att välja alltid ger mer lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar