Jag var på en långlänk häromdagen inför halvmaran och när jag kom tillbaks hade sidan av foten ett vackert skavsår. Det lät sig inte lugnas av att jag böt till ett annat par skor utan fortsatte att värka, svida, bli rödare och ömmare. Till sist gick jag barfota och då lättade det på en kort stund.
Det är likadant med mina mentala skavsår. Saker som kommit där längs vägen (livets väg för att göra det riktit filosofiskt) men som fortfarande är ömma. Jag försöker gömma dem i andra möjligheter, andra livsvillkor, andra skor, men de läker inte.
När jag blottar mina mentala skavsår blir det bättre efter en stund. Visst är det generande till början, jag erkänner mina svagheter och det är fult, små-äckligt och inte helt riskfritt. Men tiden läker och jag inser att jag borde aldrig ha gömt dem.
O så finns det ju som tur plåster. De kallas vänner. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar