den postmoderna individen talar ut.

Det är helg och det känns overkligt. Denna vecka har inte varit en peace of cake. Men nu närmar det sig sitt slut och jag kan pusta ut (oj, sidu, he rimma ju).

En vecka av utveckling och avveckling. Har fått börja om, kanske inte från noll men i alla fall på nytt börja lägga om sin vardag, planering, liv.

Har haft de mest givande, ansträngande och underhållande lektionerna i (social)psykologi. Nämner inte föreläsarens namn men personen (eller vidundret) har på två ynka lektioner fått mig att

a. ifrågasätta kulturen, samhället och individen (inte mänskan)

b. ifrågasätta kvinnan och mannen

c. ifrågasätta mig själv och mitt intellekt

d. ifrågasätta min individ och praktiskt taget allt jag någonsin tagit för givet.

Jag har skrattat, suckat och pustat och låtit min kämppis och alla andra som varit i min närhet få veta av vad jag hört och vilka tankar det givit mig. För första gången känner jag mig som en flummig universitetsstuderande som funderar på saker mycket mycket större än livet och jag njuter av det till hundra procent! Trots allt är jag ju en exproprierad, determinerad, flexibel och hedonistisk postmodern individ...

Vem har sagt att allt ska vara lätt? Men vilja finns.

våra fina amerikanska panncakes.