under.

I en kruka på vårt köksbord sker ett litet under. De flesta skulle kanske inte kalla det för under, men med den kunskap jag hittills har fått av livet så vill jag betrakta varje tecken av liv som ett under. Ett friskt nyfött barn, en maskros som väller upp genom en spricka i asfalten, en pigg studerande...

I krukan låg för en vecka sedan 6 frön, litet jord, litet vatten. När jag cyklade hem med krukan och dess innehåll i en storm hann oturligtvis balansen rubbas och hela krukinnehållet låg i en enda hög, fröna kunde omöjligen finnas en cm under jorden som de skulle när jag på nytt stoppade om jorden i krukan. Så jag tänkte att jaha, det där sket sig. Nu kommer det aldrig att gro något ur den jorden.

Men jag lät krukan med sitt hopkok av jord och vatten stå vid mitt bord, dels av lathet, dels för att vi hade grott fröna i syfte att det skulle syfta vår utveckling. Å vem vill slänga bort något utan att veta vad som kan utvecklas?

När jag kom hem till Åbo igår ser jag något växa i min kruka. Inte bara en utan TVÅ envisa solros-början! Glad som ett litet barn förundras jag av att trots mitt misstag, min frånvaro och mitt förlorade hopp så blev det något bra. Bättre än förväntat.

Ibland mister vi tilliten. Tilliten att något gott väntar en, att ett snedsteg ska göra det omöjligt för en att vara lycklig ens en liten stund. Sen så händer något gott, utan att man egentligen behöver ge det annat än lite näring, lite tid, lite omsorg. En chans till. Slutresultatet är lite av ett under.

målet: ett blommande underverk.