calm.

Lugn. Så känner jag mig. Spänningen jag känt de senaste dagarna släppte. Bearbetar, har bearbetat å den andra stöten känns inte så hård som den första. Jag är starkare nu. Jag var förberedd. Men jag har hoppet inbyggt å är nästan naivt hoppfull. Det är svårt när man bryr sig mer än vad som är gott för en.

Men jag kan inte pusha någon till något om de inte är med, det handlar fortfarande också om mina känslor. Jag vill stöda å finnas där, men det går inte om allt hänger på mig. Även om jag tar det mindre personligt denna gång så är det inte gott för en att låta någon behandla en fel. Relationer skall vara uppbyggande, inte nedbrytande. Jag är inte en person som om å om tillåter samma sak bryta ner mig totalt. Folk som känner mig bra vet detta å kan häpnas över mitt balanserade sinne även i tider när allt rasar samman. Det är inte helt sant, för även jag faller ihop ibland. Men jag tar upp mig rätt snabbt också. För mig handlar helande om att kunna bearbeta sina känslor, låta tiden göra sitt och söka någon att diskutera med. Sen kan jag stå stark igen. När det finns ett härligt liv att leva och så mycket att uppleva kan jag inte bara vältra mig i olyckor som är lika mycket livets självklarhet som allt det härliga.

Detta sagt betyder det ju inte att det känns bra, att det inte skulle göra ont. Men jag är bara trött nu och vill fortsätta. Det tar mycket energi att bearbeta, men det är viktigt att göra det, så man sedan kan gå vidare. Man kan inte bara skuffa åt sidan saker som gör ont eller förtränga sina känslor, för då lämnar det å gror inom en och hindrar en från att leva livet. Men man kan inte heller låta såret blöda öppet, det måste få läka i sin tid å bilda ett ärr som man inte sen en vacker dag tänker mer på hela tiden. Tar nya tag och lever en dag i taget.

Börjar detta projekt med en lång, avstressande springtur, kaffe med kära å lite mellandagsshopping med mamma.