Å här k0mmer fortsättningen på uppsatsen, rekommenderar att ni läser del 1 först.
Jag har också valt att hålla relationen till min mamma ytlig, så långt man nu kan hålla det ytligt. Försöker hålla henne på ett visst avstånd. Släpper jag henne nära, tillåter jag henne beröra mig händer det mer än ofta att jag inte får henne därifrån. Hennes röst ekar som cymbaler i varje syndig tanke som en besviken röst, samma röst som en gång grät efter mig när jag flyttade hemifrån vid 17 år. Redan det att jag anser vissa av mina tankar som syndiga berättar om hur hon präglar mitt liv även om jag försöker hålla henne på avstånd. Hon tycker jag gett upp för lätt och det gör henne besviken. Ja, jag hatar den rösten inom mig men den rösten lämnar mig aldrig. Jag kan bara fortsätta förtränga den.
Min mamma förstår sig inte på samhället idag, hon skäms över min och Alfs skiljsmässa, fastän hon inte säger det till mig rakt. Hon tror att allt blir bra bara man bakar en plåt med tant hannas kakor och dricker det med ett glas mjölk. Kan inte acceptera att vissa problem inte går att lösa, att våra problem inte är en fas. Hon väljer att inte öppna ögonen för verkligheten, lever i en bubbla av bullar, gudsfruktan och julrea. Gifte sig när hon var 18 år med första bästa kristna man som visade henne intresse, födde två barn, blev aldrig klar med sin utbildning och har nu i 30 år tjänat sin del av hushållskassan som biträde vid den lokala hantverksbutiken. När hon inte skötte oss, mig, min syster och vårt hem, vill säga. Det är inte konstigt att hon inte förstår sig på dagens samhälle med de livserfarenheterna, med den naiviteten. Hon har aldrig upplevt det verkliga livet, dagens oskönade samhälle. Där relationer är inget annat än en illusion eller ett bytestorg av tjänster där vi alla valt vår yrkesroll; psykolog, massör eller hora.
När blev relationer komplicerade? Hade jag vetat att det var såhär det skulle bli åtta år efter att Alf och jag träffades i den skumma musikaffären hade jag bara vänt ryggen till den långa mannen med bruna lockar som sökte ögonkontakt. Men när jag var 16 år var allt annorlunda.Trodde jag undgått den form det lilla samhälle vi längtade oss bort från så bestämt skulle trycka oss i. Inga relationer (förutom dem till de där hemma) hade krävt mig annat än ett ömsesidigt varande i dem. Jag trodde att orsaken till att relationen till dem där hemma var komplicerad för att det var en relation jag aldrig valt, utan en jag tvingats genomlida. Eftersom valet var mitt i denna möjliga framtida relation, hoppade jag orädd utan hjälm på hans motorcykel när han bad mig. Döden hade jag mött på förut och jag trodde att det var det värsta en människa kunde råka ut för. Jag inser nu mitt fel, ett dyrt misstag. Det värsta för en levande är inte att dö, utan att mista livet och ändå fortsätta leva.
Misstag. Jag smakar på ordet och låter det blandas med smaken av det medelfylliga vinet. Livet fylls av misstag. Som yngre valde jag att bejaka mina misstag, de var ett skämt och inget att ta på största allvar. Vad gjorde de om hundra år egentligen? Men när man närmar sig ett fjärdedels sekel och fortfarande sitter, fången av sitt förflutna, sina dåliga val, sina misstag och inte vet mer om vart livet är på väg än för tio år sen känner man inget behov av att skämta bort dem. Att flytta hemifrån var både ett misstag som ett nödvändigt ont. Jag ville friställa mig mina föräldrars auktoritet, det var tid för mig att välja att leva mitt eget liv, tyckte Alf. Bli fri, se världen! Så enkelt det lät då och hur sorgligt det är att i efterhand märka, att i samma stund jag valde att sparka mig fri blev jag mer fången än någonsin tidigare. När vi inte längre är bundna av något yttre blir vi bundna av vårt inre. Vi flyttade till den stora staden. Jag inser nu hur jag, rotlös, identitetsskapande och osäker, valde att binda mig vid den enda fasta punkt jag kände till: Alf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar