del 3.

Jess, nu har jag äntligen fått julfelis. Om det var för att jag fick förtida julklappar eller för att jag var på min femte julfest för i år eller för den vitvita snön som faller perfekt ner medan solen lyser utan för eller för alla gamla kompisar man träffar i stan...Men något är det för nu är den här! JUL (eller 4:e advent i af). Idag vill jag åka pulkka, bara jag får med mig någon till en stor stor backe :)

Å här tillkommer del 3, så vill ni förstå den i min fiktiva kontext får ni läsa tidigare del 1 & 2, annars är det väldigt lösryckt.

Jag är ännu fast. Kanske kan vi aldrig bli fria? Även om jag helt skulle kunna släppa Alf skulle den nya friheten skapa en rädsla inom mig som skulle försöka klamra sig fast i något annat; ett beroende, en psykisk störning, en religiöslik dyrkan av något eller någon. När jag insett min bundenhet skulle mönstret upprepa sig igen. Jag skulle försöka skapa mening genom expropriering, bygga upp en illusion och tro att jag verkligen känner något när mitt inre i själva verket fylls av tomhet. Ibland kan jag inte annat än roas av människors ständiga sökande efter livets mening. Hur vissa tycks sätta ett likhetstecken mellan livets mening och målet med livet. Handlar inte livets mening om vad som gör att jag, just idag, väljer att fortsätta att leva, även om döden vore ett alternativ? I den bemärkelsen kan väl rädslan för att dö lätt bli ens livsmening... Och är inte döden dit vi alla ändå är påväg, men utan att den för dess skull blir livets mening. För om livets mening söks som ett övergeneraliserat mål ämnat för alla, en absolut sanning som håller, vad har vi då att sträva efter? Har vi inget att sträva efter saknar väl livet ett mål (för att vi redan är där) och således även mening.

I min ungdoms illusion av säkerhet hade jag klara mål. Jag var ung, hoppets bärare och allt kunde hända. Allt som jag ville kunde hända, alltså. I och med att jag trodde mig veta allt om livet och hur jag skulle skapa mig det liv jag ville ha kände jag mig stark, som om allt var i mina händer. Jag blev gud av mitt liv, gud av min verklighet. Det enda jag kände mig hotad av var Alf, för att han genom att han kommit att bli den viktigaste personen i mitt liv, hade makten att krossa mig i vilken stund som helst genom att ifrånta mig sin kärlek. Jag sökte med alla metoder återta den kontroll han hade över mitt liv, försökte riva ner de barriärer som skyddade honom från att jag skulle se vem han egentligen var. Han lät sig otydliggöras genom att alltid hålla vissa saker för sig själv, ständigt mystisk med sin cyniskhet för världen. Med åren gick jag till överdrifter i min desperation för att se vem han var, trodde att om jag blottade mig själv helt och hållet skulle också han avslöja sitt sanna jag, så att vi genom att se varandra såsom vi är skulle kunna skapa en oupplösbar symbios för två. För varje steg närmare honom och genom att allt mer kräva hans frihet kände jag hur avståndet mellan oss växte och hur jag för varje dag istället insåg mig veta allt mindre om honom. Jag önskade mer än allt att han skulle älska mig precis som jag är för att i bitterheten inse att när jag blev fullständigt synlig för honom älskade han mig inte längre. Att vi gifte oss gjorde inte saken bättre, tvärtom kände jag att om vi trots vår offentliga symbios inte funnit tillbaks till en äkta, verklig, intensiv kärlek, så skulle vi aldrig göra det. Vi hade förändrats för gott och inte bara vi, utan också vår kärlek.

I två år höll jag denna vetskap i mitt undermedvetna men försökte ständigt borttränga den, både från mig själv och från Alf. Vi delade våra dagar och nätter utan att dela våra liv. Jag visste att han inte såg på mig som förut, de få gånger han ens såg mig. I ett försök att återskapa tryggheten som vi en gång hade försökte jag återskapa det jag som Alf en gång förälskat sig i. Det började med små steg; mitt hår färgade jag ljusare, jag sökte fram de kvarvarande kläderna från tiden vi träffades för att inse att de inte rymdes. Jag provade olika dieter, alla verkade så lovande först, men jag klarade aldrig av kontrollen. Jag började gå på ett gym, även om jag hatade det de första gångerna. Men efter ett halvt år var jag fast. Gymmet blev mitt nya hem, de andra på gymmet blev mina syskon. I denna subkultur kände jag mig trygg, jag var accepterad och del av en gemenskap. Vi delade en hemlighet som var unnat oss till synes starka som varje dag, oavsett hur trötta vi psykiskt och fysiskt var, kom dit för att träna. Jag blev erkänd och fick nya vänner. Förklädda i en kamp om att förändra våra feta, abjekta kroppar till estetiskt vackra kroppar kämpade vi mot samhällets hegemonier, det var VI mot DE. Vilka de var visste vi inte, det viktiga var att vi gjorde detta tillsammans. Asketiska värden blev vår principer och när vi insåg vilken kontroll vi kunde ha över våra kroppar överfördes denna falska kontroll-illusion åter en gång till mitt liv.