Del 4.

Jag har inte riktigt fattat att jag har jullov, eller snarare att jag får stanna i jeppis/larsmo i längre än ons-måndag vilket har varit det längsta lovet sedan sommaren. Nu när man är här har man så mycket tid, speciellt då det inte finns arbete. När man är van att vara ändå relativt aktiv är det svårt att koppla om. Så jag bestämmer mig för att skotta snö, pyssla, baka, träffa så mycket mänskor som möjligt och bara njuta.

Å här är del 4 av uppsatsen. (Den har nog ett slut så håll ut, så om ni läser denna så läs också tidigare)

Jag klarade av att hålla kontrollen tills jag upplevde dess meningslöshet. Inget hade förändrats mellan Alf och mig. Min kropp var omgjort men mitt liv var ingenting värt. Jag njöt inte längre av det jag tidigare njutit av. Snarare handlade om en kamp där jag undgick att känna smärta genom att inte känna något alls. Jag trodde mig ha gjort en tjänst för min och Alfs förhållande. När Alf ändå inte reagerade trots att 10 cm minskat från min midja och 12kg försvunnit blev jag tvungen att konfrontera honom. Ser du inte vad jag gjort för dig? Ser du inte att jag försökt göra allt för att du ska älska mig? Han såg på mig för första gången med avsmak. ”Du kanske har ändrat ditt yttre och kanske är du mer lik dig på det yttre än du var då. Men inte är du i alla fall den kvinna jag förälskade mig i.”

Det som är skrämmande är att jag inte på några grunder kan förneka det Alf sade till mig. Jag har ingen som helst aning om vem jag var då i jämförelse med den jag är idag. Jag kan inte återkalla den person jag var till det inre då, såren har förändrat mig. Livet har förändrat mig. Jag förstod tidigt att det aldrig räckte med att bara vara jag för att bli älskad, även kärlek skall förtjänas. Min far såg jag inte mycket av i min barndom, han vara bara med i familjens yttre tillställningar och traditioner, aldrig på det känslomässiga planet. De få gånger jag fick hans uppmärksamhet var han bara intresserad av hur skolan gick för mig, som om allt jag betydde för honom var en bekräftelse på att hans intellektuella gener gått vidare. Jag vågade aldrig säga annat än bra och för att inte ljuga lätjag det också gå bra. Prestera och du skall belönas. Men jag blev aldrig belönad, inte heller straffad och denna avsaknad på känslor gjorde det lättare att lämna hemmet. Han protesterade aldrig, ringde aldrig efter eller kommenterade saken. Kanske var det en lättnad för honom att han slapp oroa sig för hur jag skulle prestera, när jag blivit självständig.

Jag har alltid haft lätt för att prestera väl, även när rädslan för att göra min far besviken släppte. Jag kom in på första försöket till handelshögskolan och ut efter fem år med fläckfria papper. Det var min förtjänst och jag skäms inte för att erkänna hur stolt jag är över min förmåga. Mina prestationer i arbetslivet har alltid varit vad de skall vara och jag har alltid haft lätt för att identifiera mig med den ambitiösa, hårtarbetande arbetstagaren som sakta men säkert klättrar mot det ultimata målet. Tidigare tänkte jag att min fars prestationstankar var ett sätt att undgå den emotionella makten vi hade över honom, eftersom vare sig vi var älskade eller inte, var del av hans blod. Nu ser jag med klarhet i hur han egentligen gjorde oss mottagliga och hårda för den verklighet som råder i samhället. Han visste hur mjukt närmande sätt till världen hans fru hade och ville härda oss. Samhället är inget för de veka, survival of the fittest gäller ännu. Och de som överlever i denna verklighet, i dagens samhälle är inte de som lik min mor väljer att leva omtöcknade i bekvämlighet utan de som är beredda att förändra sig, förbättra sig och prestera mest. I insikten väcks en impuls att ringa far och berätta att jag förstår. Hej, det är jag. Elina. Jag ville bara säga att jag förstår varför du varit så kall och prestationsinriktad, att du egentligen bara ville oss väl. Du ville bara förbereda oss för den kalla världen? Visst var det så? Han svarar inte. Jag är som du far, jag är stark. ”Stark”, skrattar far. ”Du är precis som din mamma, ger upp så snabbt du möter motgångar. Det är inte att vara stark, Elina.” Han lägger på luren.