Å jag vill inte skotta snö, bara för att jag inte vill förfrysa fötterna. Det har inget med min lathet att göra.
Men jag beundrar de vackra snöflingorna.
Publicerar sista delen, del 5 av uppsatsen. Såja. Efter detta ska ni få roligare bloggar, men åtminstone fick jag ju publicerat uppsatsen i något format, vilket föreläsaren önskade.
Hur vågar han! Jag intalar mig själv att jag inte är som min mor. Jag skulle aldrig bli som hon, ursäkta, jag skall aldrig bli som hon. Kommer inte att bli det, inte som mitt liv ser ut nu. Mitt liv har aldrig sett ut som hennes och ändå... Jag är inte som hon. Jag gjorde klar min utbildning i den tid man skall, varken före eller efter. Fick inte barn, löser inte problem med bullbak och ordlös förlåtelse. Ändå gifte jag mig tidigare än medeltalet, men inte vid 18. Vi var inte tvungna, vi gjorde inget förhastat. Min far vet inget om mitt liv, hur skulle ha, han har ju aldrig frågat!
Jag behöver frisk luft, går ut på balkongen. Balkongen har alltid varit lite av en helig plats för mig. Den är inglasad och kanske är det just därför det känns som att inget dåligt kunde nå mig här. Jag kan varken höra om någon ringer eller om någon knackar på dörren. Jag kan inte känna blåsten eller regnet utanför glaset. Jag tittar ner för balkongen och tränger tillbaka en impuls att hoppa. Hur vågar far säga något sånt när jag bara försökte säga något helande för hans del. Jag förstår inte. Jag är arg för att jag blivit så svag igen, varför ringde jag. Jag borde bara ha hållit mig inne i mina 45 kvadrats lägenhet, även när det gäller samtal.
Jag tittar ner mot gatan. Skyltarna talar om det samhälle vi lever i och påminner mig om mitt val att hålla mig borta, icke-levande. Skylt 1: bantningsmedel X (för att du är görbar, låt oss skapa dig). Skylt 2: en smal kvinna iförd randig klänning (för att du vill se ut så mig och för att utseendet är vad som räknas). Skylt 3: Magnus temptation glass, (för njutning i stunden). Det är jul och ingen bryr sig ändå om inget annat än hedonism och asketism, estetism och visualisering, individen och det förvanskade självet. Det är därför julen förlorat sin mening, traditionerna är ett skämt. Som att samlas kring ett rött julbord skulle återskapa den gemenskap som aldrig existerat. Nej, det är därför jag är ensam, jag mår vara svag men jag är åtminstone ärlig mot mig själv.
Det är från ärlighet vi måste börja för att överleva i dagens samhälle. Vi måste erkänna att det inte finns fasta sanningar, att allt kommer alltid att ha en slags ambivalens över sig. Erkänna paradoxen i vårt varande, se det goda i det onda, se det onda i det goda. Se det flytande i livet. I kärleken. Vi måste erkänna att det som varit kommer aldrig att vara igen. Vi måste våga gå vidare. Vi måste våga sörja. Jag sörjer det jag som en gång var men som aldrig mer kommer vara. Jag sörjer den kärlek som en gång kände så rätt men som aldrig mer kommer uppstå. Jag sörjer de människor och gemenskaper jag en gång var bunden till men som aldrig kommer bli del av mig igen. Jag sörjer till och med de misstag jag gjort som aldrig kommer att göras på nytt. Jag sörjer de dagar av mitt liv jag inte levt. Jag sörjer de kilon jag förlorat för att bli något jag aldrig skulle bli. Jag sörjer den identitet jag en gång hade som inte längre är jag. Jag sörjer min mor och den relation vi kunde haft men aldrig hade. Jag sörjer att min far aldrig lärt känna mig. Jag sörjer de ord som aldrig sades. Jag sörjer de ord som sades. Ja visst kan jag sörja och kanske är det ändå jag sitter ensam julen 2009 och längtar efter fysisk beröring och närhet mer än jag någonsin längtat efter julklappar. Jag dricker den sista skvätten ur min flaska Frontera Cabernet Savignon, medelfyllig, smidig, vaniljig och slänger på mig ytterkappan. Mina steg går mot ytterdörren. Jag kan inte förändra det som varit, men jag kan förändra morgondagen. Det är dags att börja leva igen och skapa mening ur meningslösheten. För det är så vi gör, vi postmoderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar