Får jag chans?

Där stod hon, med förväntning i blick halvt darrande, ändå förhållandevis lugn, och väntade på något som kunde förändra hennes framtid. Kanske för en stund, kanske för alltid. Hon hade frågat chans.

Låt mig korrigera, hennes kompisar frågade om hon kunde få chans på en slumpvis vald manlig medlem ur populationen söta pojkar under 12 år. Själv, åtta år gammal, tänkte jag inte desto mer på vad det skulle innebära för mig ifall att han skulle ha säga nej. Jag visste ju inte ens vad han hette. Han visste knappast vad jag hette heller, flickan de skrikiga flickorna pekade på och frågade ”får hon chans på dig???” och han fick helt klart avgöra om han klarade trycket, om han var mogen för detta och om hon var söt nog. Oavsett vad svaret blev älskade vi dramat. Något hade hänt...

Ibland önskar jag att jag hade mer av den orädda, chansfrågande flickan i mig. Jag pratar inte om att fråga chans av pojkar, utan av livet. Eller kanske, att veta vad man skall svara livet när något frågar en ”Får jag chans på dig?” och bara köra hårt på det. Det kan vara en riktning man inte tänkt på, en kurs man skulle vara intresserad av men liksom inte har tid, en blick man inte vågat möta.

Oavsett vad det handlar om kan jag med den erfarenhet jag har säga att livet ständigt ger en chanser. Oändligt. Man kunde kalla chanser för val, men jag gillar ordet chanser för dess riskfylldhet, oförutsägbarhet och möjlighet.
Det handlar bara om att se dessa chanser och vara öppen för dem. Är man nöjd med sitt liv som det är kan man gå förbi dessa, om inte, är det troligtvis för att man gått förbi chanserna man inte är nöjd.

Har jag tagit chanser i mitt liv eller har jag låtit otroliga chanser gå mig förbi? Svarar ”ja” på båda.
Flickan som frågade chans fick inte alltid ett ja. Men hon var inte rädd för att försöka på nytt och framförallt var det inte svaret som var det väsentliga, utan att hon såg möjligheterna.