Jag tänker igenom mina bloggar från det forna året. Ska jag sammanfatta dem på något vis så kommer ett ord framför mig "överpositivt". I varje misslyckande finner jag min röst som uthålliht säger "äh, ännu ett nederlag men hej nu gör vi det till en erfarenhet som gör mig starkare". Vilken jobbig mänska! vill jag utropa förrän jag inser att det är mig själv jag talar om.
Positivitet har varit min livstidsstrategi, ett sätt för mig att överleva när saker känns helt för tunga att sörja. Det är inte fel i sig att vara positiv, men med tanke på att jag faktist ska bli en psykolog någon dag vore det kanske inte helt fel att acceptera sorg och bara må skit ibland. Jag tillåter mig aldrig att bli till synes svag, för att jag har lärt mig att det inte ger mig särskilt mycket. Samtidigt vet jag ju att man är starkast när man visar sin svaghet... Åh. Vilken paradox.
Det här är mitt sätt att sörja. Rationalisera, humorisera, ta åt mig som livserfarenhet. Kanske nångång finns tid för mig att också jag vara svag. Jag låter patetisk, ursäkta mitt martyrskap. Men det är så jag känner.
Å jaa... ja mår väl bra. tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar