Emo-fredag.

Jag började riktigt fundera på vad jag bloggat igår. Tillåter jag aldrig mig själv att vara riktigt riktigt nere? Det känns främmande för mig. Så jag gjorde ett experiment idag. Jag gjorde denna fredag till min emo-dag. Jag är klädd i svart från topp till tå. Jag pratar minimalt å morrar till om någon säger något dumt istället för att vara förstående. Jag främjar mig en stund från mitt positiva jag å låter negativa tankar sjunka in för en dag. Jag hör på deprimerande musik och ser på tårdrypande filmer. Tycker synd om mig själv. Vägrar äta, sova eller må bra. Gråter lite. Tänker negativa tankar om allt och alla. Om jeppis. Om snön. Om mänskor. Om allt jag tidigare inte tillåtit mig tänka illa om för att myntet alltid har en baksida. Jag sörjer.

Efter 20h på detta humör känns det fortfarande tungt, men det känns inte längre främmande eller fejkat. Det känns verkligen jobbigt. Samtidigt känner jag hur något lättar. Det känns lite som en för mig tidigare osynlig sten som jag burit håller på att göra sig synlig och nu när den är synlig kan jag göra mig av med den. När det är tid.

Å jag har aldrig längtat till mitt åbo hem mer än idag.