tillbaks till ruta ett. eller två.

Gårdagens svarta emodag blev en personlig framgång trots allt. När jag deppat, surat, varit bitter å besviken en dag och framförallt sörjt, ledde det till något annat. Harmoni. Lugn. Inte ett påklistrat i syfte att väcka något hos andra, utan ett lugn över att jag nu sörjt och utan att jag behövde göra ett medvetet val blev jag under täcket i mitt rum, med en tidning i min hand och ljus runt mig själv igen. Mer mig själv än jag känner att jag varit på flera veckor.

Jag längtar fortfarande till Åbo. Kanske ännu mer nu när jag vet att mitt hjärta är där i vår och inte i Jeppis. Den finns bland böckerna i biblioteket, bland god matlagning, i en mysig lägenhet, bland goda vänners och studiekompisars sällskap, bland träningsrum, bland lovsång, bland dansgolv...Men framförallt finns den där jag är just då i livet, konkret och abstrakt.

Ikväll ska jag säga tack (å förlåt) jeppis på det enda sättet jag kan tänka mig; genom att dansa järnet vid stadshotellet med vänner. Vi ses där!