Hah. Jag är bara så otroligt tacksam för mina gulliga vänner. En dag som började med mörka regnmoln förändrades i ett nafs när Josefin hoppade i bilen å vi körde i väg på kaffe å diskuterade livet, där Etta och Ronja mötte oss. Har inte skrattat sådär mycket på länge, tack, det behövde jag verkligen. Plåster på såren. Vem är jag att klaga på något egentligen? Spark i reven å framåt.
Sen träffade jag moster på stan och vad är det första hon frågar om inte:"nåå, hur går kärlekslivet??"... å jag suckar för mig själv. Vad är det med att vara kvinna som a) säger att jag har ett kärleksliv å b) säger att jag skulle dela mina inre upplevelser med någon som inte annars har koll på mitt liv? å c) intresserar kvinnor i övre medelåldern??
Jag vet inte hur det är med män men jag tror int att de får frågan lika ofta. Så jag svarade med huvudet högt: "Jo tack, mina vänner är mig mycket kära, å den kärleken är ömsesidig" :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar