Rättelse: jag planerar bröllopssits tillsammans med styrelsen, men jag får ha huvudansvaret för dekorering. Finner en konstig glädje i att bläddra i bröllopstidningar och -böcker, fundera över hur saker ska presenteras. Det är som om något tidigare förbjudet plötsligt blivit tillåtet, ett nytt område öppnas för mig... å det från den säkra & trygga sidan.
Bröllop hör väl till de saker många inte vågar tala öppet om förrän man har "closed the deal", mindre öppet kanske i vissa fall med bästa vänner. Detta för att inte bli sedd som en hopplös romantiker, en desperat omodern ungmö eller en kommande bridezilla som ska ha sitt drömbröllop till vilket pris som helst. Lite som med romantiska komedier... Det är något kornigt, småpinsamt och det har tydligen en effektiv inverkan om man vill skrämma i väg alla möjliga manliga kandidater.
Vad är det för fel att drömma, egentligen? Inte för att det vackraste med samlevnad är bröllop utan för löftet man ger. Jag tycker helt klart att den finaste bilden vi har där hemma är mammas och pappas bröllopsbild. Är det inte egentligen ganska häftigt att man lovar varandra något evigt en dag? (Även om man tio år senare blev något helt annat än man trott men ändå..) Vad som är häftigare än bröllop är ändå livet efter. För det vet man inget av, men man drömmer väl framförallt om att aldrig mer göra något helt ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar