Den var klädd i vitt, oskuldsfult papper. Omsorgsfullt sluten med tre droppar saliv och försiktigt dumpad i vårt brevinkast. Öppnades, veks upp med förväntansfulla fingrar. Sedan kom chocken...
Chocken bar ett tresiffrigt tal och en begäran att betalas inom de närmaste veckorna. Ja visst visste jag att elpriset skjutit i höjden, men en drömmare vill inte tro att något sådant rör en. En drömmare fastnar inte i realiteter som nyhetsgubbarna pratar om, er kanske det berör, men inte mig.
Men den här realiteten berörde faktist mig. Nu blir det inget Berlin. Tungt konstaterar jag det och kastar mig i sängen.. Finsk kyla, varför är du så hård mot mig i år? Är inte februari redan tillräckligt kall? Måste även mina drömmar sättas på is?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar