Om att förlita sig fullständigt.

Det sägs att man ska förlita sig på Gud men jag har aldrig riktigt vågat. Att lämna allt i Hans händer, men tänk om Han inte finns? Tänk vad allt kan skita sig då... Inte alltså det lättaste, när man i min uppväxt blivit lärd "att själv är bästa dräng (eller piga)"... Men sen märker man en dag hur utlämnad man är. Att det enda som verkligen är möjligt är att förlita sig på någon, om man ska klara nästa månad..

40 dagar och 40 nätter varar fastan. Det enda jag kan göra under denna tid är att förlita mig för att saker ska ordna sig. Vi ska se vart det bär.

Kanske finns det en kraft i att vara fullständigt beroende?