Jag måste erkänna ett mått av besvikelse. Hade hoppast att fastan skulle föra mig närmare något mer. Men nej, å jag vet att det beror på mig själv. Jag har inte givit den tid åt bön jag planerat. Jag har inte lämnat bort saker som kan antas vara mer till fördärv än till uppbyggnad. Mest frustrerad är jag väl över att jag bara inte upplever mig närmare Gud än före fastan, tvärtom. Och det är precis det jag hade velat uppleva. Tidvis har jag känt mig arg, frustrerad och dålig. Trött och tidvis oengagerad. Jag har inte haft så mycket kärlek för mina medmänskor som jag velat ha, min tolerans har testats. Jag är fortfarande självcentrerad, svag och lat och kan kläcka ur mig dumma saker. Inte gjorde den här fastan mig till en bättre mänska i alla fall.
Medan jag skriver ner allt jag inte blivit inser jag det kanske inte är fastans mening att förändra mig.
Jag googlar istället för att själv ta fram Bibeln och finner:
"Fastan är en förberedelsetid inför den största kristna högtiden,
påsken. Det är en tid att tänka över sitt liv, att se efter vad man kan avstå
ifrån, att vända sig till Gud. "Jag har tänkt över mitt liv, det gör jag mer än gärna. Varje dag om jag ska vara ärlig.
Kan jag avstå från bl.a. god mat, alkohol och rea? Ja, det tror jag. Vill jag? Nej. Kan jag komma närmare Gud utan att avstå från detta? Ja, det tror jag också. Så vad är det jag missat?
Kanske har jag inte vänt mig mot Gud. Räcker inte bön? Vilja?
Till mitt försvar känner jag ändå att jag utvecklats under denna fasta. Mellanrapport slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar