stanna upp.

Jag stannar upp för första gången på alltför länge. I tystnaden (så mycket tystnad det nu ryms i en lägenhet på 50 kvadrat i centralaste åbo) som jag inte upplevt på länge känner jag mig vilsen. Känns som jag vant mig vid att ständigt vara på väg någonstans och sålänge man är på väg, behöver man inte oroa sig vart för allt går ändå som det går. Man är varken den som styr eller den som blir styrd, man får tryggt följa efter.

Det skrämmande är när man är på ruta ett och inser att vägarna 1, 2 och 3 leder mig någonstans, men målet som jag siktar på avslöjar inte vilken av vägarna som leder mig dit. Då känns det tryggare att stanna kvar i ruta ett (som jag brukar kalla bekvämlighetszonen) eftersom att ta chansen och pröva på en väg utan att veta om den leder till mina drömmar vore att riskera att förlora tid och andra chanser.

Det är väl därför jag känner mig vilsen idag. Jag vet inte om jag gått efter rätt stig och ibland känner jag att jag står kvar på ruta ett, ibland att jag bara följt den trygga som vet vägen och ibland att jag inte ens vet vad målet är.

En lättnad när jag inser att det är precis vad livet handlar om.