Ibland hjälps inget annat än att lyssna på sin kropp. Vill den inte springa så kan den inte springa. Den onda halsen har övergått till en ond mage och trötta, sjuka ben. Kanske inte springa halvmarathon alltför ofta...
Jag är så trött vissa dagar på att känna denna trötthet som håller mig nere, klarar inte att hålla mig fokuserad. Som om något väsentligt saknas. Jag tror jag saknar åbomänskorna, åbolivet.
Lyckligtvis har vissa fantastiska personer ställt upp när det känns kämpigt. De har hjälpt till med sina visa ord om livet och rent ekonomiskt stött mig så att jag kan betala hyra och slipper till Slovenien i september. För tillfället söker jag de billigaste flygen.
Nog blir det bra. Det blir det alltid. Jag måste bara hitta tillbaka.
Imorgon Åbo, på lördag Stockholm. Längtar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar