På hemvägen, en bit från mitt stod ett gäng "tuffa" 12-åringar och vandaliserade en cykel. Sparkade, kastade, hoppade på. Det handlade inte endast om att förstöra någons annans egendom, det handlade om att få uttryck för aggressioner, men framförallt om att visa sin "manlighet" och visa sig tuff inför ens vänner.
Jag blev mås på ett konstigt sätt illa till mods och kände att det inte fick fortsätta. Tänk om det hade varit min nya cykel som någon bara förstörde för att jag parkerat den vid vägkanten.Eftersom pojkarna tittat misstänksamt när jag gick förbi en bit bort misstänkte jag att de insåg att de inte handlade rätt. Jag ingrep, om än lite motvilligt (mina gamla minnen från hur spydiga smågossar här i trakten kan vara skrämde mig lite, samtidigt som jag krävde att få blanda mig i denna gång).
Gick fram till dem och frågade vems cykel det var. Efter utbyte av blickar svarade "den tuffaste" fräckt: "He e min", medan en annan påstod att den bara legat där.
"Det här är ju vandalism", anmärkte jag och påpekade att man inte kan förstöra annans egendom. Jag sa lugnt att för säkerhets skull tar jag deras namn, men motvilliga som de var efter återigen utbytta blickar åtföljt av en tystnad sade jag maktorden som tydligen går hem i den här byn:"Nå, det är inga problem. Jag vet vem era syskon är."
Sedan gick jag hem och kände mig både arg samt en smula modig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar