filosofimorgon.

Jag älskar sånahär morgnar. Man stiger upp två timmar senare än vanligt, äter en lång och härlig frukost medan regnet öser ner och tack vare att pappa har semester har också han tid att sitta och diskutera över en kopp kaffe före vi sedan kryper tillbaks till våra sängar respektive soffor. Vi filosofierar djupa saker tillsammans, ett gemensamt intresse hos pappa och dotter som jag är tacksam för. Han har livserfarenheten, jag har nya infallsvinklar. Det fungerar perfekt, även om jag får erkänna min brist på just livserfarenhet och han på kunskap när vi drar våra teorier. Jag gör det ofta lättare än det är i verkligheten, han gör det mer komplicerat.

Idag diskuterade vi hus och drömmar. Summan av kardemumman blev att man nog får drömma, speciellt när man är ung, så länge man är medveten om att världen kan ändras och det kan få drastiska följder. Man själv kan ändras. Som med pappas ungersk-svenska ungdomsvän som hade lyxjobbet, drömhuset och frun men som ändå gasade ihjäl sig. Nu var vi lite extrema, det här var ju bara en tragedi. Rädslor ska inte hindra en från att drömma, därför krävs det mod att drömma.

Jag tror man kan drömma och uppnå sina drömmar så länge det är just ens egna och inte samhällets, familjens eller någon annans. Så länge man känner sina drömmar.

Mina drömmar har en tendens att komma i uppfyllelse. Kanske just därför. Eller kanske för att jag accepterar de förändringar som ger nya riktningar åt de drömmar jag en gång hade och ändå är mer än lycklig. Det handlar ju om attityden.

Åbo kommer att blomma också i år. Längtar redan lite tillbaka :)