Halvmaran är över. Min tid räckte till personbästa men inte till min måltid. Å andra sidan skulle måltiden ha räckt till pris så de säger ju något. Jag skyller på en otrolig hetta, skavande skor och blåsten på larsmovägen. Men jag gjorde så gott jag kunde. Kanske nästa år. Idag är låren, benen och fötterna sjuka.
Under loppet hann jag tänka bl.a. detta:
Folk som springer marathon måste vara lite galna.
Jaksaa jaksaa!
Med Jesus i båten kan jag le mitt i stormen (vilket blev ett mantra under spåret)
Får...Inte...Ge...Upp.
Jag ska springa förbi honom där.
Kom igen Heidi, visa dem!
Uh.
Sen märkte jag plötsligt hur jag genom att le och tänka positiva tankar kunde ta en betydligt bättre andra hälft av resan än första. Det blev flow och jag kan inte annat än häpnas över hur mycket ett "heja heidi" hjälpte under de tyngsta bitarna.
Nu iväg på gammaldagstorg. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar