knoppar.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,klamrar sig vid kvisten, sväller, glider

-tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens dropparglömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden

-känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit.

Så skrev Karin Boye. Jag har hört dikten förut men idag gick meddelandet fram. En kris eller ett farväl eller en förändring skall inte gå smärtfritt, det ska kännas. Det är positivt, om man vågar möta den. Precis som vreden kan vara. Men underlaget ska vara bra, det ska bära.

Jag håller på och bygger ett underlag eller en stomme stadig nog, så att jag är beredd för knoppar som brister. En tro eller ett försök blir först sant när det sker något i praktiken.

Idag har jag tankat stommen med vänner, choklad och löpning. Samt en massa underbart från naturen. Och leende på leende. Tillit.