Jag har inte haft såhär lång paus från att springa på 1,5 år. Det känns inte bra. Jag springer för att det är ett nödvändigt ont i mitt liv, inte för att det är en bonus. Springer jag inte eller snarare, rör jag inte på mig tillräckligt, blir jag på några dagar inåtvänd å smådeppig. Saker känns inte lika kul längre. Klart att man ska ha pauser också, men är det än paus längre än två dagar blir det fel. Kroppen och själen är inte alls skilda.
Har försökt gå på gym i två veckor nu. Det funkar ok, men det är inte samma sak. Löpning är en speciell sport på det sättet, när man är beroende. Inget annat ger samma kick. Å nu sitter jag här iförd mina löpkläder och väntar på att musiken ska få mig igång. Ut, ropar en röst inom mig. Den deppiga rösten inom mig säger att jag ska sitta här och tycka synd om mig för att jag är trött. Jag tänker rationellt att jag är nog trött för att jag inte rört på mig. Jag känner på mig att det enda rätta är att lämna datorn och hemmet och springa runt slottet.
Sedan ska jag belöna mig med konstterapi (akvarellmålning) och chokocappuccino.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar