Jag målar upp mitt släktträd på ett två gånger A5:ans papper. Allt fult från släkten ska fram; alla svåra relationer, alla sår som inte läks, allt som hör till sakerna man inte pratar om vid matbordet.
Min värsta upptäckt var att jag inte känner hälften av mina kusiner, Jag vet inte ens deras namn eller om de är gifta eller ogifta. Då är facebook bra. Jag hittade kusiner jag aldrig pratat med, men som jag bara när jag såg på bilderna, såg sådana likheter med mig och mina syskon och andra kusiner att jag inte kunde ta fel. Det var intressant. Jag hittade över tio kusinbarn och bilder från deras födelsedagar. Jag hittade drama. Och jag hittade ett släkte med var jag inte har någon kontakt. Ett sting av avund kom över mig för att vissa av mina kusiner känner varandra och har nära relationer. Varför har ingen introducerat mig till dem? Jag anar något där jag inte kunnat påverka mycket, där något hände redan förrän jag fanns.
Vissa saker pratar man inte om, det är för komplicerat. Men tänk om man vill prata. Blodsband har något över sig, trots allt. Eftersom annat än fysiska sjukdomar är genetiskt vill kan det vara bra att lära känna de som bär samma gener. För att lära sig om sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar