Det krävs mod att vara lycklig, tänker jag, när jag även om jag kunde ta det lugnt efter en full studiedag känner pressen att läsa ännu en artikel eller göra klart det där som jag borde borde borde förrän det är för sent. För tänk om jag misslyckas! Tänk om någon tar i väg min lycka? Tänk om lyckan har ett slut?
Det är onödigt att måla fan på väggen. Men ibland når den mig, kanske inte rädslan, men misstänksamheten. Till och med känslan av att jag nog borde vara lite lite lyckligare, för att jag har det så otroligt bra. Och hur ska lyckan kännas egentligen? Bara tankarna ger mig huvudvärk. Jag är bra på att måla.
Det är de sakerna som vi presterat mycket för, sakerna som krävt en halv livstid att uppnå, som vi är känslomässigt engagerade i, som har starka kopplingar till vår självbild, som vi är så otroligt rädda för att mista, som skapar ångest när vi tänker på att vad sjutton händer egentligen om jag engång inte har det längre; livet, familjen, huset, karriären.
Det är därför de små sakerna som är källan till lyckan, sakerna som vi inte klänger oss fast vid, sakerna som vi vet att även om jag mister detta har jag tio åter. Den där fina filmen, den där goda bakelsen, det där skrattet från den där personen. Sakerna som tillsammans utgör en stor stor sak.
Jag måste bli bättre på att se de små små sakerna. Fokus: little things.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar