hinder.

Ibland vill jag göra vissa konkreta handlingar för att visa att jag gått vidare
men något hindrar mig. Jag har inte bearbetat de känslor görandet innebär. Som att slänga bort saker som en gång väckt känslor, men som när de nu står där bara tar rum och utan vilka livet skulle rymma nya saker eller i helt enkelt sin frånvaro ge en frid. Men ambivalenta känslor hindrar en, för om man slänger dem för fort, när tomrummet ännu finns kvar, kommer man alltid att tvingas fylla det där jobbiga tomrummet med onödiga saker.

Idag insåg jag att tomrummet inte längre var där, att jag gått vidare. Jag andades ut och gjorde något, konkret. Och det smärtar inte längre att gå längs dessa gator och tänka de tankar, som gör sig påminda.

Livet - kandiångest = perfekt.