Idag 21 år, om några timmar 22 år. Jag tycker de är roligt hur ingen tycker sig känna sig som den ålder de är i, speciellt ju äldre man blir. Som att en 30-åring borde ha gjort vissa saker, känna på ett visst sätt och finna sig i vissa sanningar. Men vem är det egentligen som sätter kriterierna för hur en 15-åring, 22-åring eller 67-åring ska vara?
För ett år sedan satte jag följande mål för detta år:
göra helhjärtat eller inte alls.[ X ]
söka ett sommarjobb utanför det jag tidigare gjort.[ X ]
springa halvmarathon på under 1:45[ / ]
resa till åtminstone ett land jag aldrig tidigare besökt[ X ]
De ikruxade har jag lyckats med,
halvmarathonmålet missade jag med 9minuter.
Att gör helhjärtat eller inte alls är något jag rekommenderar, fastän det varit
det svårare för mig i år. Jag upplever ändå att jag (i alla fall på vissa plan i livet)
lyckats med detta.
Sommarjobbet vid larsmo boende, något jag aldrig tidigare jobbat med, gav mig
mer än jag kunde ha hoppats på.
Resan till Slovenien blev av, således slapp jag ju till ett land jag aldrig tidigare besökt. Det
var en otroligt bra resa det också.
Min största utmaning (?) för i år var ändå att följa versen: "Framför allt som skall bevaras, må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet." När man börjar lyssna till sitt hjärta så börjar också andra saker gå i rätt riktning. I all häkt och alla yttre krav glöms det så lätt. Därför försöker jag glömma dessa förväntningar och fråga vad det är som är viktigt för mig. Det tänker jag fortsätta med även som 22-åring.
För ett år sen hade jag inte heller en mycket speciell person i mitt hjärta och utan denna person skulle detta år inte ha varit hälften så givande, glädjefyllt och underbart. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar