i gropen.

Så lätt man har att döma en funktion i samhället som man inte är del av själv, förrän man sen själv är beroende av den. Kanske vore jag inte "i gropen" om det vore lättare att be andra om tjänster. Vi finländare är definitivt inte det. Vi vill klara oss själva och hålla våra problem för vår egna kännedom. Samtidigt blockerar vi andra från att ge oss en hjälpande hand, vilket kunde gynna oss själva, men framför allt den hjälpgivande.

Jag var i ett café en dag här. En gammal dam steg in och skulle sitta sig i bordet bredvid mig. Hon försökte nå sin börs i korgen hon hade framför sig, men hennes skakande händer räckte inte till. Jag erbjöd henne hjälp och hon tog emot den. Jag försökte vara taktfull, så hon inte skulle känna att jag trodde att hon inte skulle klara det själv. Det finns ju också de som när jag erbjudit hjälpt fräst till och sagt argt nej tack, som om jag skulle erbjuda dem droger. Kanske har de också med att vi vill klara oss själva, eller att vi är för stolta för att ta emot hjälp?

När den gamla kom tillbaka hjälpte jag henne lite till, men jag märkte att jag nästan omedvetet signalerade att jag tyckte synd om damen. Jag slutade direkt, för det är inte så jag vill att all vår hjälp ska se ut: som något vi gör för dem vi tycker synd om. För dem som inte är unga och friska och "normala". Visst ska vi hjälpa de svagare, men att en kategorisering av en annan som svagare förrän vi kan erbjuda hjälp vinner ingen på. Det stämplar folk. Den synbart svaga är ofta inte den svagaste, paradoxalt. Jag hörde en rullstolsbunden kvinna berätta att det värsta hon visste var när folk började prata till henne som om hon var ett barn eller utvecklingsstörd, bara för att hon inte kunde gå.

Kanske det vore dags att vi erbjöd stöd åt alla som är villiga att ta emot den och samtidigt, att vi är villiga att ta emot hjälp från alla som vill ge den. För det är väl den komponenten i talko-andan i österbotten som förbättrat vårt välmående.