Då var den här. Jakobs dagarveckan. Halvmarathonveckan. Jobbveckan. Kolhydratveckan. Årsdagsveckan. Godisstrejksveckan. Allt på en och samma vecka. Jag känner mig märkligt passiv trots allt som sker. När jag har en lugn stund vill jag egentligen bara slöa, samla krafter.
Allt på en och samma gång.. Det tycks ju vara vad de flesta strävar efter idag. En studerande skall ha så hyfsad ekonomi så han kan resa två gånger om året. En nybliven mamma ska vara smal och tränad. Man ska vara kulturtant och sportnörd, anorektisk och matmamma, rest halva jorden runt samtidigt som man har hus hemma. Helst. Sen kan man ju ta några omvägar förstås. Fast de beror mest på att man inte klarade "pressen", att ta sabbatsår från studierna liknas vid rehab. Bolognaprocessen vill bucka en ut inom 7 år, för gör du inte det får du betala allt själv. Gör du det inte försvinner tusentals euro från din pension.
Egentligen är "systemet" i Finland rätt ok. Bolognaprocessen är inte omöjlig att fullfölja. Om det vore så att vi vore maskiner. Om vi alltid skulle må bra och alltid veta vart vi vill gå. Men så är vi ju människor... Å där nånstans sket det sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar